Att trivas på jobbet är inte självklart för alla. Och att stormtrivas efter 31 år låter lite unikt.

Men inte för Louise Tysklind från Insjön som fortfarande bär på en stark glöd – att få arbeta med ridsporten i Dalarna.

Relaterat

Med andra ord längtar du inte till pension?

– Nej, inte alls. Den enda skillnaden är när den dagen kommer då fortsätter jag nog att jobba ideellt i stället, säger Louise och skrattar gott.

Berätta var du gör som distriktskonsulent?

– Jag jobbar framför allt med föreningskontakter, stöd till ridklubbar och utbildning. Jag håller själv i en del ungdomsledarutbildningar.

Hur ser du på ridsporten i Dalarna?

– Dalarna är inget distrikt där det har funnits en massa elitryttare, utan det är någon då och då som tagit sig till toppen. Det är snarare den stora bredden som är styrkan i Dalarna.

Louise fortsätter:

– De allra flesta ridskolor i Dalarna drivs av föreningar och det är som att driva ett företag på ideell basis. Ekonomiskt är det oftast inte lätt att få det att gå ihop och de är beroende av stöd från kommunerna.

Hon tillägger:

– Det finns vissa kommuner som lägger bra med resurser på ridsporten. Men på många håll känns det som det finns en okunskap och fortfarande är man inte betraktad som en sport fullt ut. Det är väldigt självklart att i innebandyn ordna en innebandyhall som har de rätta måttet för spel i högsta serien. Men kräver ridsporten bekvämlighetsinrättningar för att fungera, då är det en annan sak.

– Dessutom finns det även många sociala faktorer som kommunerna borde ta till vara på, framför allt kring stallverksamheten, där ridskolorna servar många barn och ungdomar i veckorna.

Det finns de som säger att det bara är de som har pengar som kan syssla med ridsporten?

– Det är klart att det kostar pengar och köpa och ha en egen häst, och givetvis kostar det om man sedan tävlingsmässigt vill ligga på topp och i elitskikten. Men kostar pengar gör det även inom andra idrotter.

Louise tillägger:

– Det är många i vårt distrikt som har egen häst och tävlar på lokal nivå och då blir det på relativt rimliga nivåer. Sedan ska man även komma ihåg att cirka 4000 av våra 6000 ridklubbs medlemmar är lektionselever och rider ungefär en gång i veckan på ridskola. Kostnad för det brukar ligga på ungefär 150 kronor i veckan.

Att hästen varit en del av Louise liv och fortfarande är det, råder det ingen tvekan om. Och det är just hästar, tre till antalet, som är det första som fångar ens blick, vid ett besök på hennes lantbruksidyll som ligger mitt inne i hemorten Insjön. Charmigast av de tre hästarna i hagen hemma hos Louise är nog shetlandsponnyn Igor, 26 år, som aldrig riktigt har uppskattat, när det ska fotograferas.

Vad kommer ditt stora hästintresse ifrån?

– Jag kommer inte från någon familj med något stort hästintresse, utan för min del, så var det en grannes arbetshäst som väckte intresset. Jag minns den där bilden från fotoalbumet, när jag sitter på pappas arm och får klappa grannens pärla: en arbetshäst.

Louise fortsätter att minnas från sina unga år:

– Senare köpte jag min alldeles egna ponny, efter att sparat ihop pengar från sommarjobb och annat.

Ponnyn som Louise köpte hette Ray och med honom vann hon 1974 i det första DM:et för ponnyer som arrangerades i Dalarna. Louise blev DM-mästare med Ray i dressyr och i ponnykategorin D.

Vad finns det mer för upplevelser från din ridkarriär?

– Den största upplevelsen har egentligen varit senare i livet. Jag har tre egna barn varav två har ridit och tävlat, samt haft egna hästar. Deras framgångar har varit roligare rent känslomässigt än ens egna.

Källa.

/Emma