Imorse vaknade jag av att telefonen ringde och pratade med Vilma. Då berättade hon för mig att Tempe satt utanför hennes kanins bur!

Det fick fart på mig månitro, jag rusade ut nyvaken i pappas stora foppatofflor och med bara en tröja på mig hem till Vilma. Men där satt min lilleputte, och fy vad glad jag blev!

Usch, tänk er känslan att någon ringer och säger att en kanin har rymt och man tittar ut ur fönstret och ser att buren står på vid gavel. Den känslan man fick då var panik.

Tur nog slutade äventyret bra och Tempe sitter välbehållen i sin bur och käkar pellets. Tar det lugnt efter nattens äventyr ;)



/Emma