En av dom taskigaste sakerna jag vet är när ponnymammorna skriker åt sina barn och pratar skit om dom bakom ryggen. Vem rider hästen igentligen?
Jag skulle bli så himla arg om min mamma skrek åt mig när jag red. Då om någonsin har man fullt upp med annat. Misslyckas jag, då gör jag det.
Vissa verkar leva under stor press och krav. Pressen som kommer när ens föräldrar toppade banorna för 20 år sedan, och deras eget barn inte håller måttet. Pressen när den dyra tävlingsponnyn och den dyra utrustningen inte blir det man tänkt sig, och man hellre skulle viljat lunka ut i skogen på en härlig nordsvensk i loppiga ridkläder och ta det lugnt. Men det är inte vad ponnyföräldrarna tänkt sig.

Dom låter sina drömmar leva genom sina barn, och stöttar dom. Kanske lite för mycket ibland. Var det ens en fråga om ridning var det dom ville syssla med? Eller är fotbollen deras stora dröm.

Självklart vill jag att mina barn ska rida, tävla och träna. Utvecklas och ha roligt med mitt favoritdjur. Men dom ska få välja alldeles själv, och jag kommer stötta dom oavsett om jag blir en ponnymamma eller en ishockeymamma.

Jag hoppas att ponnymammorna där ute inte stämmer in på min uppfattning, men annars kanske det är dags att säga till sitt barn:
-Berätta om dina drömmar.